Klyschor. Jag skulle kunna fylla ett helt inlägg med dåliga klyschor just nu. Som att det alltid är mörkast före gryningen, all början är lätt om man jämför med slutet, de som sår med tårar skördar med jublel, den late säger att den flitiges framgångar beror på tur.
Det är kanske dumt att förkasta de klokheter som göms i dessa ordspråk, trots allt är de baserade på någons erfarenheter. Samtidigt är många uttjatade och blir en symbol för slentrian och brist på engagemang.
När jag var ung trodde jag livet skulle bli lättare ju äldre jag blev, trots att de äldre alltid hävdade motsatsen. Möjligen fanns en vag förhoppning att om livet upplevdes som jobbigt då skulle det bli lättare sen, lite som karma. Nu börjar jag förstå att ingenting blir lättare, om man vill nå ett mål krävs ansträngningar.
De senaste åren har det blivit många sådana ansträngningar. Ingenting har kommit gratis eller ens gått lätt. Det är inte så att jag klagar. Om jag lärt mig något så är det att det som man fått kämpa för sätter man ett sort värde på.
När jag nu åter borrat ner huvudet och envist plöjer mig framåt i ett tillstånd som är allt för bekant, slås jag över hur detta nästan slukar upp mig. Några skulle kalla det målmedvetenhet, men jag skräms av den vilja och det fokus som driver mig. Min empatiska sida förtrycks nästan helt och jag får verkligen anstränga mig för att inte låta det hela gå helt över styr.
Dessa urladdningar dränerar och jag undrar ständigt när det brister. Hela tiden känner jag hur jag balanserar farligt nära en gräns som om den passeras kommer knäcka mig. Trots detta måste jag forcera vidare. Det finns ingen plan för reträtt. Enda vägen är obönhörligen framåt.
Ja, jag måste ta det lugnt, ge det tid, tänka på mig själv, inte slita ut mig, leva i nuet. Jag vet. Det är precis vad jag hade sagt till mig själv. Men jag gör detta just för min egen skull. För att jag är övertygat att detta är rätt, att detta kommer leda till en bättre framtid, ett bättre liv.
Så har människor gjort i alla generationer, gjort vad man varit övertygad om var bäst för sin familj. Kanske är det denna inneboende drivkraft som nu förser mig med den energi jag egentligen inte har. Kanske orkar vi alla oändligt mycket mer än vi tror. Kanske har vi helt enkelt blivit bortskämda med att inte behöva kämpa. Kanske är jag bortskämd.
Du kämpar nog mer än de flesta och är inte bortskämd alls. Förstår att du har det extra svårt just nu och tänker på dig. Hoppas att det snart ljusnar för dig, hälsomässigt och för övrigt. Håll ut.
Tack för dom orden.
Om du fungerar som många av oss andra så mår du bra av att kommunicera. Både mörka och ljusa dagar. Det är en viktig ventil. Gör det du tror på för att nå dina mål. Men gör också sånt som du mår bra av och som gör att hjärnan får vila en stund ibland.