När jag lyssnade på en podcast från en amerikansk prepper för länge sedan hörde jag för första gången det engelska begreppet ”prepper fatigue”. Fritt översatt blir det kanske prepper-utmattning. Det som då bara var något jag lyssnade på utan att riktigt ta till mig vad jag hörde, blev allt mer relevant och intressant. Självklart är det av rent egoistiska skäl, då jag mer och mer fått en uppgiven känsla. Eller kanske en trötthet och en uppgivenhet. Allt som oftast befann jag mig skriva halva inlägg här på bloggen för att antingen bara spara dessa som utkast eller helt sonika radera dom helt. Lika så med mitt preppande. Jag visste vad jag borde göra, men jag orkade inte ta tag i det.
Kunde det vara så att jag ”drabbats” av perpper-utmattning?
Tanken bakom själva begreppet prepper-utmattning är att man lever med och i ett tillstånd av konstant kris att man helt enkelt blir utbränd. Om man konstant tänker på kriser, lever du dessa kriser mentalt. Skillnad på verklighet och scenario är undermedvetet väldigt liten, även om du rationellt kan göra gränsdragningen. Vissa gör en jämförelse med stridsutmattning, även om jag tycker jämförelsen haltar. Oavsett så är det en reaktion på att vara under stress en lång tid.
Du ser problemen hopa sig vid horisonten. Du vet vad du behöver göra. Du gör så mycket du kan, så fort du kan, men hela tiden vet du att det måste göras mer. Det ska bunkras vatten, mat, medicin. På något sätt ska du se till att det går att hålla sig varm. Kommunikation måste kunna upprätthållas. Elektricitet? Hur ska det fixas? Så ska det läsas på vilka prylar som är bäst eller som är mest ekonomiska. Pengar! Börskrasch? Guld och silver. Krig? Strålningsskydd. Säkerhet. Vapen? Hållbara födokällor. Långsiktig vattenförsörjning. Gah! Det är lätt att se hur allt kan bli överväldigande. Känslan av vanmakt eller otillräcklighet är ständigt närvarande för en prepper. Precis som en förälder som aldrig tycker sig göra ett tillräckligt bra jobb.
Nu vet jag hur rationella människor skulle tackla liknande. Skriv en lista. Ta en paus. Gör något annat ett tag. Jag skulle själv säga samma sak om någon bad mig om råd. Det är lite svårare att ge sig själv samma råd. Att veta vad man bör göra är inte samma sak som att efterleva råden. Som tur är behövde jag inte ta till mig mina egna råd, jag kunde ta till mig andras. Att dessutom läsa att andra känt och gått igenom samma fas kändes betryggande. Att veta att det inte bara var jag. Att inte vara ensam.
Så för att svara på min fråga: ja, jag tappade sugen.
Men den kom tillbaka. Efter ett par veckors uppehåll där jag försökte att inte tänka, göra, titta, lyssna eller läsa om prepping fick jag tillbaka både inspiration, energi och vilja. Och det var helt okej. Jag visste under uppehållet att det jag redan förberett inte skulle försvinna. Allt jag behövde var att ta några steg tillbaka och att lyfta blicken från detaljerna för att se helheten. Att komma till insikten att det inte går att göra allt på en gång. Det måste få ta tid. Lärdomen för framtiden är att dessa svackor säkert kommer att komma lite då och då. Att krampaktigt klamra fast leder ingen vart, utan då är det dags för en paus.
Otroligt bra skrivet! Det här kan man relatera till så många nivåer och varianter i livet, jag har ett bokprojekt som sakta, sakta rullar framåt och ibland blir det bara bajs när jag skriver. Då slutar jag och gör annat istället. Det här som du beskriver stressar sönder en väldigt mycket, och jag har haft oturen att åka på ”riktig” utbrändhet, dvs när hela livet blir sådär. Har – med tanke på postens innehåll – komiskt nog en halvfärdig lång bloggpost om just detta.
Er dette en form for OPB (Oil Peak Blues), kanskje? Det er jo en utbredt lidelse blant preppere og likesinnede og har en egen blogg. De gangene jeg har hatt det (visstnok en form for kognitiv dissonans) har jeg bare gjort noe annet en stund og så vendt meg mot en annen del av preppingen, lært meg noe nytt, et nytt prosjekt, etc.
Ja, det skulle nog kunna vara det samma.