Alla veckorna som gått – del 13

Den andra dagen gick åt till att diskutera och försöka förstå. Morgonens första chock hade klingat ut och min far mer eller mindre tvingade oss att lyssna och få oss att inse allvaret. Men även han verkade till stora delar osäker, ofta bläddrandes i böcker och pärmar för att försöka hitta information kring detaljer.

Sakta började en lista växa fram på ett papper på bordet över saker som var tvungna att göras för att förbereda oss på vad som vi inte ens med säkerhet kunde säga skulle hända. Ändå var den allmänna stämningen god. Att fokusera på att lösa problem kändes skönt och när alla nu var delaktiga och kunde få specifika arbetsuppgifter som var meningsfulla började den lilla gruppen fungera som en enhet som förflyttade sig åt samma håll.

Min sjuka yngsta kusin och min älskling hade bara kommit ner en kort stund för att hämta lite att äta och dricka. På frågan om min sambo behövde hjälp eller avlastning fick jag, ett för mig då,  kryptiskt svar att hon ändå behövde träna. I hennes ögon fanns något rättframt och ett glittrande. Självklart förstår jag idag vad hon menade, men då blev jag mest förvirrad. Men min fasters leende berättade att hon förstod det jag uppenbarligen inte alls gjorde.

Min äldsta kusin hade för länge sedan blivit uttråkad av att lyssna på de vuxnas diskussioner. Ute på gården såg jag henne och hunden springa runt i någon form av lek bara de två kunde förstå, men de verkade lyckliga och det såg inte ut att vara något som var farligt. Min far kommenterade att han nog snart hade förlorat sin hund till min kusin.

Planen, eller snarare att-göra-listan, växte. Oförändrat högst upp på listan stod ”Inventering”.

När jag tänker tillbaka på det hela kan jag än idag inte förstå hur vi alla kunde vara så positiva. Kanske var vi alla i någon form av förnekelse. Kanske levde vi på hoppet att det inte skulle bli så farligt – eller inget alls. Men även en dåres hopp är bättre än desperat förtvivlan. Någonstans när jag en teori om att mänskligheten överlever tack vare att vi aldrig kan föreställa oss den misär vi kan tänkas utsätts för och att när väl detta passerat tenderar vi att glömma fort.

Efter lunchen tog vi tillsammans med oss papper och penna och började gå igenom exakt vilka resurser vi hade att jobba med. Vidden av allt, jag höll på att skriva ”skräp”, som min far hade samlat på sig över allt var nästan ofattbar för mig. Givetvis var det inte skräp, men just där och då förstod jag helt enkelt inte vad allt var bra för. Jag var kvar i en värld där man när som helst kunde fylla på vad som nu var slut genom att gå och handla. I värsta fall fick man lägga en beställning över nätet och så kunde man hämta sin beställning en eller två dagar senare.

Som ni förstår finns det inte en chans att jag kommer ihåg allt vi inventerade. Märkligt nog har jag inget som helst minne av att vi hittade skrivmaskinen jag nu skriver på. Kanske tillkom den senare. Vad jag däremot minns tydligt var när min far triumferande hittade en geigermätare. Den hade så klart inte hamnat där av en slump, men att hitta vad man letade efter var inte helt lätt. Min far släppte allt han hade i händerna och gick till köksbordet med den lilla apparaten, nästan som att inventeringen bara var en ursäkt för att få leta efter just en specifik pryl.

Medan jag följde efter min far ut i köket fortsatte min faster och hennes man med att inventera resten av sakerna i alla de garderober som stod lite här och var i stugan. Förpackningen till geigermätaren var obruten och jag frågade om min far visste hur en sådan fungerade. Svaret att han i teorin visste kändes inte helt betryggande. Efter att ha satt i ett par batterier började den lilla skärmen lysa och apparaten pep till. Efter ett par knapptryckningar började den ge ifrån sig ett skrämmande bekant sprakande ljud.

Ljudet fick både min faster och hennes man att snabbt skynda sig till köket med lätt skrämd uppsyn. Med en lätt skakning på huvudet förklarade min far att det inte var någon fara, strålningsnivåerna var inte förhöjda. En kollektiv suck av lättnad drogs och vi återgick till det något tradiga arbetet med att skriva ner listor över allt som fanns i huset.

Framåt eftermiddagen bad min far mig och min äldsta kusin att gå ut och utfodra hönsen. Han förklarade var fodret stod och hur mycket de skulle ha. Den unga schäfertiken följde efter, kanske i hopp om att få leka ännu mer. I den stora boden bredvid hönshuset fanns mängder med fodertunnor och ännu fler säckar med foder. Vi måttade upp anvisad mängd i en hink som min kusin bar ut och sedan hällde ut mitt i den nätade hönsgården.

Vi stod där ett tag och tittade på när hönsen pickade i sig av maten. Det var inte direkt kallt ute men snön höll fortfarande landskapet i sitt vita grepp. På något sätt var det tröstande att se hönsen äta. Med ett klingande skratt sprang min kusin iväg med hunden vid sin sida för att genast hitta en pinne kasta. Så började den oändliga leken om.

Själv blev jag ståendes i solen vid hönsen. Där och då fanns inga bekymmer. Hönsens kacklande blev nästan hypnotiserande och mitt sinne klamrade sig fast vid detta ljud, likt ett eko från en svunnen tid, där allt var normalt och igenkännbart.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: