Så kom samtalet som bekräftade att jag fått jobbet jag sökt. Egentligen borde det varit ett roligt besked, men för mig representerar beskedet att jag ofrånkomligen ändat mitt livs riktning till något jag så länge hoppats undvika. Nu måste jag tillbringa ett eller ett par år i en större stad. På det hela taget är den rådande känslan maktlöshet, frustration och till viss del även kapitulation. Som jag ser det finns det faktiskt bara en riktigt positiv faktor med det hela och det är att min son kommer att få det bra igen. Jag vet att det låter som att jag förringar vad som egentligen är det viktigaste i mitt liv just nu, men det är mest frustrationen som lyser igenom.
Kursen är hur som helst satt. Gissningsvis kommer detta också dra med sig att jag kommer att få gå ännu en sommar utan riktig semester, vilket i sin tur betyder att allt arbete som jag planerat uppe i stugan kommer bli lidande – igen. Ibland undrar jag hur jag orkar hoppas på något bättre. Givetvis kommer det nya arbetet inte med någon som helst förbättring ekonomiskt, snarare tvärt om.
Inser att jag färgas allt för mycket av mina negativa känslor just nu för att skriva något konstruktivt. Just nu är jag bara jävligt bitter.
Förstår verkligen din tudelad känsla, brottas med snarlik, dock är mina barn betydligt yngre (men om 15 år kan jag bo vart jag vill..). Den bittra eftersmaken är en känsla jag inte hoppas du skäms över, den är naturlig, och du agerar som en toppenförälder som åsidosätter dina planer för sin sons trygghet. Låter så självklart men med min yrkeserfarenhet i ryggen så vet jag att det är alltför många som inte gör det. Får du toppa prislistan nu, topp tre viktigaste och bara köra?
Prislista , västgötadialekt för priolista. Det är sen gammalt.
Kasta av dig bitterkoftan. Den leder inte till något positivt. Din son får det bättre, vilket är bra. Det innebär också att du mår bra. Dina övriga ambitioner ligger kvar och väntar på dig när tiden är inne och du har tiden. Det finns väl ändå saker och ting som du kan göra trots flytt till annan ort? Kom igen nu!
Givetvis stannar det inte upp helt. Men jag tappar fart och resurser att lägga. Givetvis finns det stora fördelar med att flytta tillbaka till släkt och vänner, det är inte odelat negativt. Känns dock som att jag är urless på att dra igång en flyttprocess en gång per år.
Min mor offrade mycket för mig och mina syskon när vi var små. Detta gjorde henne både bitter och ångerfull, vilket vi barn förstås märkte. Detta gav skuldkänslor och dålig stämning i familjen. Nu kanske du är såpass vuxen att du kan ta ett sådant här beslut utan att ditt barn behöver känna skuld, men om så inte är fallet så kan jag verkligen rekommendera att ändra beslutet! Att leva med skuldkänslor är bland det värsta som finns, speciellt för ett barn. Då är det oändligt mycket bättre att kanske behöva resa en bit för att få träffa sina föräldrar.
Välkommen! Din person och kompetens är efterlängtad!
Se det också istället som en möjlighet att återuppta lite gamla kontakter, som jag vet har saknat dig och som dessutom har samma intressen.. kanske mer än du tror!
Tack! Jo, nog lär det bli tillfällen för återföreningar allt. 🙂
Allt som planeras kan ändras, så varför planera i detalj. Släpp taget om alla måsten, lev i nuet annars kommer livet vara förbi när du upptäcker det.
Att planera för det värsta är inte samma sak som att inte tillåta sig ett liv.
Så vad gör det att stugan inte är så som du vill ha den just nu?
Det gör jag inte heller. Tycker jag tjatar mest hela tiden här på bloggen att det aldrig blir som man tänkt sig. 😉
Tre saker är det som bidrar extra mycket till frustrationen: att behöva gå ner i lön och att riskera ännu en sommar utan semester samt att behöva gå igenom ännu en flytt. Sådant tär.