Tänk om du förlorar allt #prepperSE

Det finns många talesätt eller fraser som används för att peppa och stötta människor som av en eller annan anledning har det jobbigt. Nästan alla är klichéer och fyller väldigt lite, om någon, nytta. ”Bryt ihop och gå vidare”. ”En dag i taget”. ”Ryck upp dig och kom igen”. ”Efter regn kommer sol”. ”I morgon kommer det att kännas bättre”. ”Nu kan det bara bli bättre”. Ni känner alla till dom och kan säkert lägga till hur många fler som helst.

Givetvis är syftet för det mesta att vara vänlig och visa omtanke när säger eller skriver dessa uttryck. Det kan vara svårt att stötta någon i kris eller i en svår situation och eftersom alla människor reagerar olika blir det ännu svårare att veta hur man ska agera. Oftast är det faktiskt inte så mycket vad man säger, utan att man finns där, som är det största stödet. Detta även om personen inte direkt visar uppskattning.

Alla måste genomgå och hantera sina kriser. Tiden att gå igenom detta varierar givetvis beroende på en rad faktorer och omständigheter. Vad som är viktigt att vara medveten om är att detta måste få ta tid och att det inte har något med vilja, vinnarskalle, överlevnadsinstinkt eller styrka att göra. Givetvis kan man förtränga krisen och låtsas som det regnar. Vad som då riskerar hända är mycket värre. Att inte hantera effekterna av en kris kan resultera i Post Traumatisk Stress Disorder, missbruk, psykos eller andra otrevliga yttringar.

Vad är du som prepper beredd att förlora? De flesta preppers är nog fullt medvetna om att de vid ett SHTF kan förlora elektricitet, vatten, pengar och trygghet. Men tänk om du förlorar ditt förråd med all mat, allt vatten, alla prylar. Bortsett från de fysiska problemen det medför (törst, hunger etc), är du mentalt förberedd att hantera detta? Hur kan du tänkas reagera i en sådan situation? Tänker du nu tanken ”men det kommer aldrig hända” går du i samma fälla som de som inte preppar gör.

Den mentala fallhöjden är avgörande för hur allvarlig en kris blir rent psykologiskt. Den som är beredd att förlora allt kommer lättare igenom en kris. Observera att jag skriver ”lättare”, inte oberörd eller oskadd. Vill man vara förberedd är det lika bra att löpa hela linan ut, och då måste man också våga tänka på det otänkbara. Trots allt är det ju det prepping handlar om, att förbereda sig för det som inte får hända.

Om du förlorar dina förråd är risken stor att du måste hantera en mental kris ovan på vad som har hänt (SHTF). Din plan A är omintetgjord. Vad är din plan B? Vad är plan C? Kan du ens komma över första steget i Kübler-Ross-modellen som är förnekelse? Vad händer när denna förnekelse övergår till ilska?

För att överleva med den mentala hälsan i behåll måste vi bearbeta kriser. Vi måste få vara ledsna, arga, deprimerade, apatiska. Vi måste få grubbla, vända och vrida, tänka på alla ”om”, ”men” och ”kanske”. Eftersom tror jag har har en övervägande manlig läsarskara vill jag trycka extra mycket på att detta har ingenting med kön att göra. Det är inte tufft eller manligt att inte visa känslor. Gör inte misstaget att tro att bara för att du har en penis mellan benen så kan du förtränga känslor. Då fastnar du i första steget (förnekelse).

Allt tar tid. Men den som kan anpassa sig har större möjligheter att överleva. Lås dig inte mentalt på hur en kris kan utspela sig. Var öppen för alla tänkbara scenarier, från de ”små” personliga upp till de världsomvälvande. Livet kommer inte upplevas som mer rättvist vid ett SHTF. Det enda du kan vara helt säker på är att det aldrig blir som du tänkt och planerat för.

En glimt av framtiden #prepperSE

Bakfylla. 40% av mina följare på Twitter lär vara bakfulla idag. Midsommaraftonen har passerat. Britterna lär också vara en smula bakfulla, men av helt andra anledningar. Och övriga Europa verkar vara i ett slags chocktillstånd. Brexit. Ordet som gett upphov till så mycket känslor. Att det brittiska folket nu röstat för att lämna EU är ett konstaterat faktum. Demokratin har fyllt sin funktion och majoriteten har bestämt. Läser man media får man intrycket att britterna har röstat fel utifrån ett objektivt perspektiv. För mig är detta ett ytterst märkligt sätt att framhäva sin egen subjektiva åsikt.

Personligen har jag egentligen ingen åsikt i frågan och eftersom jag inte får rösta har jag ingen anledning att ta ställning heller. Jag förstår båda sidornas argument (de sakliga argumenten, ska tilläggas). Något som är mer intressant för mig är att följa hur människor reagerar på en omvälvande händelse. Resultatet att lämna EU var trots allt något av en skräll. Ingen hade trott att det verkligen skulle bli så. Ändå hände det. Det är just detta som gör detta så intressant.

Anledningen till mitt intresse är framtiden. Min tes har alltid varit att människor reagerar primärt känslomässigt, impulsivt. När det gått ett tag och känslorna fått ge vika för eftertanke kommer de logiska resonemangen. Beteendet passar bra in på reaktionerna på Brexit. ”Lämna”-sidan översvämmas av ett lyckorus, eufori och en tro att allt nu kommer att bli underbart och perfekt. ”Stanna”-sidan fylls istället med ilska, depression, apati och domedagsutfästelser. Gemensamt är en reaktion med känslor.

Själv är jag långt ifrån immun från detta sätt att reagera. Det finns mycket goda skäl att argumentera för att detta sätt att reagera gör oss mänskliga. Om beteendet inledningsvis baseras på känsla kan vi som preppers alltså dra vissa slutsatser som eventuellt kan ge vägledning vid ett SHTF. Beroende på scenario kan man räkna med att människor kommer reagera på ett emotionellt plan först. Rädsla? Ilska? Apati? Allt fokus kommer att vara riktat mot orsaken (om den går att peka på). Sedan kommer konsekvens-analysen igång.

Detta kommer givetvis inte vara den enda drivande faktorn i människors beteende vid en kris. Dock kan det vara värt att fundera kring och, särskilt nu, observera hur exempelvis media, politiker och andra officiella instanser reagerar och agerar.

Beredskapsövningar #prepperSE

Ryssland mobiliserar sedan igår samtliga förband ur reserven. Enligt uppgifter hos Cornucopia upp till 2.8 miljoner man. Det är mycket som är ytterst oklart kring detta just nu och svensk media är skrämmande tyst. Att så lite information också läkt ut från de ryska förbanden visar på en mycket hög informationsdisciplin.

Eftersom det mullrar rejält i öst har jag ägnat förmiddagen åt en egen beredskapsövning. Lars Wilderäng rekommenderar det samma men påpekar också något som är ytterst relevant. Ett SHTF kommer aldrig att komma när det passar just dig bra. Då jag själv är i rätt dålig form efter gårdagens blöta äventyr passar det ju rätt bra att tvinga sig själv att agera. En rask promenad i duggregn för att tvinga igång kroppen och en kall dusch efter det. Sedan några koppar kaffe och vips började hjärnan och övriga kroppen fungera igen.

Vad har jag då gjort specifikt? Egentligen vad jag rutinmässigt gör två gånger per år, bara att nu göra det en extra gång.

  • 20160319_202809

    Även den sista fotogenlyktan fungerar

    Kontrollerat att alla ficklampor fungerar och har batterier

  • Laddat upp mitt extra bilbatteri
  • Kontrollerat att Prepperpad 2000 fungerar
  • Kontrollerat att min kris-mobil fungerar och är laddad
  • Säkerställt att fotogenlyktor fungerar
  • Fyllt upp några PET-flaskor med vatten och lagt i frysen
  • Sett till att sonen är hemma
  • Säkerställt att kontanter finns hemma
  • Kontrollerat att radioapparater fungerar, har batteri och är inställda på P4
  • Säkerställt att Kaliujodid-tabletterna är där de ska
  • Kontrollerat att skyddsmasker fungerar

Vad gäller vatten, mat och bränsle har jag redan full kontroll, så där krävs inga extra insatser.

Enligt Lagen Om Allts Jävlighet står bilen på verkstaden. Så att ta sig någonstans är inte ett alternativ. Jag stannar där jag är. Nu är det bara att be att detta inte är upptrappning till något katastrofalt, utan bara vapenskrammel.

Ekonomisk dissonans #prepperSE

Medans grannarna frenetiskt klipper gräset och påtar i sina trädgårdar har jag tankarna på helt annat håll. Det är något som stört mig under en längre tid och som jag hoppas bara är något som jag inte förstår. Låt mig börja i Sverige och Riksbankens senaste pressmeddelande gällande räntebeskedet, som kom 2016-04-21:

Riksbankens penningpolitik har bidragit till en starkare konjunktur och stigande inflation

OMX30 per månad sedan 1986

OMX30 per månad sedan 1986

Detta är den första meningen. Riksbanken slår sig alltså på bröstet för att de skapat en starkare konjunktur (och stigande inflation). Läser man vidare inser man ganska snart att läget inte är så bra som sammanfattningen och inledningen gör gällande. Ändå envisas politiker och ekonomer att tala om en ”återhämtning”.

I september 2008 toppade den svenska reporäntan på 4,75%. I augusti 2009 var räntan nere på 0,25% i och med finanskrisen 2007-2008. Vi hade en svag ökning från juli 2010 till november 2011 där räntan toppade på 2%. Sedan har räntan sjunkit och sedan februari 2015 har vi haft en negativ ränta.

Alltså hade vi, om man enbart tittar på reporäntan, en svag ekonomisk återhämtning under 2010 och 2011 för att sedan åter falla tillbaka, och det till värre nivåer än under Leman-Brothers-kraschen. Räntan berättar en historia som rimmar illa med ”starkare konjunktur”. Men visst, räntan kan ju användas till annat, som att till exempel ”försvara” den Svenska Kronan och hålla svensk export konkurrenskraftig.

Riksbanken använder ett annat medel för att ”säkerställa en god utveckling i svensk ekonomi”. Detta är att köpa statsobligationer. Under Q2 2016 köps det statsobligationer för 45 miljarder SEK. När en riksbank köper statsobligationer brukar det även kallas kvantitativa lättnader, på engelska ”Quantitative easing” (QE). Och Riksbanken är långt ifrån den enda riksbanken som gör detta. Vad det i praktiken betyder är att Riksbanken trycker nya pengar för att köpa statsobligationer och på så sätt tillför mer pengar till ekonomin, vilket allt som oftast leder till ökad inflation i slutändan, något som Riksbanken eftersträvar i nuläget.

Blickar man ut i världen är situationen mer eller mindre den samma. I USA meddelade nyss Federal Reserve (FED) att de lämnar räntan oförändrad, trots att de senast i december 2015 förutspådde en räntebana med fyra räntehöjningar under 2016.

I EU har nu Europeiska Centra Banken (ECB) infört ytterligare stödåtgärder som komplement till QE. Detta kallas CSPP (Corporate Sector Purchase Programme) och går möjliggör för ECB att köpa privatägda företags lån. Mig veterligen har något liknande aldrig skett, i alla fall inte på så stor skala.

I Asien pågår samma stödåtgärder som i Väst. Särskilt i Japan har QE gått så långt att det knappt inte längre finns mer skulder att köpa upp för den japanska centralbanken. I Kina devalveras nu valutan på löpande band, men i små steg, för att hålla den enorma exportmarknaden flytande.

Det finns massor av fler exempel på länder där centralbankerna har infört extrema stödåtgärder. Hela min poäng är denna. Varför behöver centralbankerna ta till krisåtgärder, som minusränta och QE, om ekonomin är i en återhämtning, som så gärna kommuniceras från både centralbankschefer och politiker? Dessa har pågått sedan 2007 och aldrig slutat.

Tittar man på världens börser har dessa i princip enbart stigit sedan botten 2008. Det är ju inte konstigt. Med noll- eller minus-ränta kan i princip inte pengar längre placeras i räntebärande medel (räntefonder, statsobligationer etc) då dessa inte ger en avkastning att tala om. Alltså måste placerare vända sig till aktiemarknaden för att få en avkastning värd namnet. Dessutom står centralbankerna beredda att ”göra vad som krävs” för att hålla ekonomin i gång. Detta kan omöjligtvis vara det nya normala. Centralbanker kan inte absorbera hur mycket som helst genom QE eller stödköp av olika ekonomiska instrument (läs skulder).

Kanske är det logiskt att den officiella kommunikationen alltid är att det pågår en ekonomisk återhämtning. All ekonomi bygger på psykologi och förtroende. Så länge börserna går ”bra” kommer troligen gemene man att sitta still i båten. Men ingenting varar för evigt. Förr eller senare kommer en lågkonjunktur och om det vi befinner oss i är en högkonjunktur undrar jag vad det finns att ta till för medel att stimulera ekonomin vid en lågkonjunktur.

Det är ju förstås helt möjligt att jag inte förstår hur makroekonomi fungerar. Mer än troligt eftersom jag inte har någon som helst utbildning på området. Men jag kan i alla fall se hur de som är experter agerar och vad de säger. När praktisk handling går stick i stäv med vad som sägs blir jag mist sagt fundersam.

Plan B del 2 – Fade to grey #prepperSE

Internet glömmer aldrig. På Prepperse.se finns en mycket välskriven och intressant artikel om så kallad OpSec, sociala medier och internet över lag. Läs gärna artikeln innan du fortsätter med detta inlägg, för det hör på sätt och vis ihop.

Det är ingen hemlighet vem jag är och var jag bor. Att uppge namn och ort var ett medvetet val för att kunna ge viss trovärdighet till vad jag hade att säga i media och i andra sammanhang. Alternativet hade varit mycket mer komplicerat och inneburit en kombination av halvlögner och halvsanningar som jag inte känt mig bekväm med.

Nu har tiden kommit för mig att ändra lite på detta. Då jag ändå gör en massa förändringar på alla plan är det dags att se över min egen OpSec. Det rör sig egentligen inte om några större förändringar, men jag vill vara tydlig och ärlig. Ett flyttlass kommer att gå från Kungsör till troligtvis Arboga 1 juli (kontraktet är ännu inte påskrivet). Där kommer jag att flytta in i en lägenhet. Nu slår sig nog många inbitna OpSec-vurmare för pannan och undrar om jag helt tappat förståndet.

Givetvis inte. Var jag bor har ingen som helst betydelse för min OpSec av den enkla anledningen att det inte finns något att hämta på den adressen. När skiten träffar fläkten (SHTF) har jag ingen som helst intention att stanna där. Tidigare har planen varit att bugga in, då det ändå varit här jag haft allt. Detta ändras nu. När allt är klart kommer jag att ha en bug-out location (tillflyktsort). Denna kommer även i förlängningen att bli mitt nya hem.

Min BoL?

Min BoL?

Var denna ligger kommer jag aldrig att berätta. När jag flyttar dit kommer jag också troligen att drastiskt dra ner på min närvaro på internet – om inte försvinna helt. Men fram tills dess kommer jag att flytta merparten av mina förråd dit. I lägenheten kommer det finnas förråd för ungefär två veckor och det nödvändiga för att kunna klara mig under denna tid.  Tidsramen har jag pratat om i tidigare inlägg och ligger kvar på 3-5 år. Nej, detta betyder inte att jag ska sluta blogga nu eller att jag gömmer mig under en sten. Allt fortsätter som vanligt ett par år till. Det är på längre sikt som saker förändras.

Det kommer också betyda att jag måste sätta mig ner och verkligen gå igenom, och förändra, alla befintliga planer. Nya krav ställs på utrustning, what-if-scenarion måste justeras, kartor studeras och så vidare. Men det kommer att bli kul! Det ska bli spännande och utmanande att justera Planen med stort P.

För att fritt citera Vikingpreparedness:

Att bugga ut bör aldrig vara plan A. Om du behöver bugga ut behöver du flytta nu. Om du inte bor där du tror att du kan klara av det mesta av vad som kan tänkas ske, bor du inte på rätt ställe.

Jag gillar Pastor Joe Fox. Han säger saker som inte alltid är roliga att höra, men nyttiga, och tvingar mig att tänka. Han har enligt min åsikt helt rätt kring detta – i teorin. Nu är det inte alla förunnat att direkt kunna göra en sådan förändring. Men på lång sikt kan alla sträva efter det.

Kapplöpning mot en osäker framtid #prepperSE

Känslan av att vara ute i sista sekunden är något som piskar mig vidare just nu. Det känns som att jag sålt huset i grevens tid, eller om man så vill på toppen. Grannen som sålde sitt precis efter mig fick också huset sålt, men med mycket mindre budgivning.

När nu väl huset är sålt handlar så klart nästa kapitel om att hitta något nytt. Primärt en hyresrätt, sekundärt en avsides gård eller fritidshus. Jag tänker inte bli sittandes i en lägenhet om SHTF. I den långa planeringen ska jag bosätta mig i min BOL permanent. Detta får dock vänta tills sonen lämnat boet.

Den gnagande känslan av att det ont om tid är påtaglig. Jag kämpar ständigt mot impulsen att köpa vad som helst, bara det ligger tillräckligt avsides. Kampen mellan ”att ha här-och-nu” och ”invänta bästa tänkbara” pågår för fullt. Eftersom varken jag eller någon annan kan se in i framtiden får man helt enkelt gå på de indikationer och trender som finns tillgängliga.

Fyra år. Allt jag vill ha är fyra år, innan SHTF. Min högst subjektiva och personliga bedömning är att det är en orealistisk förhoppning. Helt ärligt tror jag inte vi har så mycket tid på oss. Visst, det är lätt att slänga sig med långsiktiga och luddiga prognoser. Dock finns det så många indikatorer som alla, oavsett scenario, pekar åt fel håll.

Ekonomin, både den svenska och globala, är på väg att krascha. Centralbankerna har sedan 2007 använt var enda krisåtgärd i verktygslådan för att stimulera ekonomin. Minus-räntor, kvantitativa lättnader, försäkringar om att ”vad som än krävs”. Detta har pågått i över åtta år och inga tecken pekar på att dessa extraordinära åtgärder verkligen hjälper. De rikaste i samhället har redan gått ur värdepapper och investerat i guld, fastigheter, konst, mark etc. Fler framstående experter talar nu om en kommande kris. Sist ut i raden var den Japanska premiärministern Shinzo Abo. Även Allan Greenspan och George Soros har varnat för det samma. Det är alltså inga gökungar med foliehattar.

Spänningen mellan Ryssland och väst visar inga tecken på att minska. Tvärt om eskalerar både retorik och incidenter. Samtidigt ökar även spänningarna mellan Kina och USA/Japan i Östkinesiska Havet fort. NATO tampas dessutom med interna. Om Trump vinner valet i USA i höst är frågan om NATOs framtid högst osäker.

Brexit är ännu en stor riskfaktor som, om britterna bestämmer sig för att lämna EU, kommer att få troligtvis negativa  konsekvenser för EU som helhet. Vissa menar att detta leder till ökad makt för Tyskland och Frankrike. Andra menar att hela EU-samarbetet riskerar falla samman. Mitt i detta växer rörelser runt om i EU för att lämna unionen. I Frankrike driver till exempel Marie Le Penn stenhårt denna linje.

Riktar vi åter blicken mot Sverige finns det så mycket sprickor i samhället att jag inte ens vet var jag ska börja. Konsekvensen av alla dessa sprickor pekar mot att samhällskontraktet riskerar att brytas. På vissa ställen har detta redan skett. När staten inte längre kan uppfylla sina mest grundläggande uppgifter kommer en motreaktion – på ett eller annat vis. För att återknyta till ekonomin så har Sverige även en egen bostadsbubbla och överbelåning att hantera.

Det finns väldigt få ljusglimtar att klamra sig fast vid om man tittar på trender ur ett stort perspektiv. Därför känner jag piskan vina att agera skyndsamt. Det är så klart min egen bedömning. Förhoppningsvis är jag helt fel ute.

Vem ska trösta Knyttet? #prepperSE

wp-1465290872808.jpgDet påstås att vi är nio mål mat från anarki. Så tunn är färgen på det civiliserade samhällets yta. Kraften i hunger är så stark att när den sätter in försvinner alla rationella tankar, logiska resonemang och empati. Äkta hunger försätter hela människan, både fysiskt och psykiskt, i ett tillstånd av absolut kris – ät eller dö.

För den som vill se hur det kan yttra sig i verkligheten kan själv söka efter filmer från Venezuela för att ta ett exempel i närtid. Det finns de som påstår att människor i Sverige aldrig skulle agera på samma sätt. Istället påstås det att vi skulle slå oss samman, dela på de få resurser som finns och jobba tillsammans för allas överlevnad. Den svenska kö-modellen förväntas överleva allt.

Nu har vi lyckligtvis aldrig behövt se hur svenskar reagerar. Det var senast i slutet av 1800-talet som det var riktig hungersnöd i Sverige. Då emigrerade 1,5 miljoner svenskar till Amerika. De som stannade kvar tvingades överleva på vad sätt de kunde. Värt att notera är att vi då hade ett bondesamhälle utan storstäder och just-in-time-leveranser.

Att människor solidariskt skulle hjälpa varandra i en kortvarig kris råder det ingen tvekan om. Det gör vi ju redan från tid till annan när det uppstår skogsbränder, vattenavbrott, längre elavbrott, svåra olyckor etc. Men det finns en elefant i rummet som krisplanerare och andra sällan pratar om – tid.

På kort sikt kommer vi att kunna hålla uppe skenet. Att det är jobbigt ett par dagar kan alla klara av bara man vet att allt återgår till det normala efter dessa jobbiga dagar. Men om människor inte vet hur länge en allvarlig kris kommer pågå ändras den psykologiska ekvationen. För att kunna förmedla information krävs infrastruktur i någon form. Helst elektronisk i redan etablerade informationskanaler. Men ingenting borgar för att dessa informationskanaler kommer finnas tillgängliga vid en kris. Finns ens tillgång till elektricitet hos mottagarna?

Mer problem kommer att uppstå när misstankar om orättvisor uppstår. Svenskar är i regel väldigt empatiska och vill att allt ska ske rättvist. Resurser ska delas rättvist. Ryktesspridning lär ofrånkomligen uppstå om ingen information finns att tillgå. Tänk om det finns mat i närmaste grannstad? Varför verkar grannarna inte lida av hunger? Har de fått mat, men inte jag?

Att tro att vårat så civiliserade samhälle under någon längre tid kommer överleva en större kris är naivt. Vi är alla människor som, när vi blir tvungna, alltid kommer att välja vår egen överlevnad över någon (okänd) annans. Vem som tror att 9 miljoner människor kommer att lida stilla, lugna och tysta?

Mat, vatten och skydd är bokstavligt talat livsviktigt.

Det finns dock en aspekt av kriser som av preppers lätt glöms bort – psykologi. Hos vissa finns en romantiserad vision om hur ett SHTF-scenario utspelar sig. Man tar sin fullpackade ryggsäck och drar till sin tillflyktsort. Där lever man på konserver tills allt är bra igen. Eller så stannar man kvar hemma och äter av förråden.

wp-1465291045004.jpgVisst. Det är en början. Men du har i så fall kvar lite detaljer att fylla i. Har du en familj med barn kan du börja med att tänka på hur du ska förklara för dessa vad som hänt, varför det hänt, när det kommer att sluta. Barn har alltid tusen frågor. Du måste vara beredd på att trösta dina barn, att förklara varför du skickade iväg grannen med bara en konserv tomatsoppa, varför grannen grät och var förtvivlad. När tappar du fattningen och blir arg?

Hur länge kan du själv behålla lugnet. Även om du själv har allt du behöver. Oroa. Osäkerhet. Vad händer nu? Vad händer sen? Hur länge räcker vattnet? Var ska soporna göras av? Sanitet? Det är inte bara du som kommer att ställa de frågorna. Din familj kommer att fråga. Din familj kommer att vara precis lika orolig som du, om inte ännu mer så. Kan du behålla lugnet och vara den trygghet som krävs, trots att du själv är rädd, trött, orolig?

Om du är ensam har du ”bara” dina egna demoner att brottas med, vilket troligen kommer att vara ännu värre. Vem har du att ventilera din oro och rädsla med? Vem säger ”sov du några timmar så håller jag koll”? Vad händer efter flera nätter med minimal sömn? Hur reagerar du? Vet du hur du reagerar, eller tror du att du vet? Slutar det med att du ger upp, trots alla prepps, på grund av att du mentalt inte klarar av situationen?

Tendensen att skönmåla ett kris-scenario är mycket farligt. Antingen är det en fantasi att fly till eller så är det ett realistiskt scenario där alla otrevliga detaljer är med. Tror du att du är en superhjälte kommer du att dö. Överskattar du din egen förmåga kommer du att dö. Det är den krassa sanningen. Jag bryr mig inte om att du har pryl x, y, z. Jag bryr mig inte om att du har militär bakgrund. Du är bara människa – agera därefter.

Jag är ledsen om jag sårade någons ego, men jag gör det för din skull. Själv är jag fullt medveten om mina brister. Närkampen med sig själv är den absolut svåraste. Att vara helt ärlig mot sig själv kan vara skrämmande. Jag vet, för jag gör det väldigt ofta. Utfallet är inte vackert. Utsikterna är inte goda. Men nu kan jag i alla fall göra något åt det. Eller åtminstone vara medveten.

Om jag vore troende skulle jag be till gud varje dag att slippa behöva genomlida en större kris. Nu är jag inte det, så allt jag kan göra är att hoppas. Och förbereda mig så gått jag kan, efter mina förutsättningar och brister.