Alla veckorna som gått – del 22

Vi ropade efter grannarna när vi gick in på den lilla gårdsplanen. Från fönstren syntes inget ljus och från skorstenen kom ingen rök. Våra rop förblev obesvarade. Det enda vi hörde var ljudet av våra andetag. Den hårda snön på marken bar märken av fotspår, men hur gamla dessa var gick inte att säga.

Spåren gick från ytterdörren till ett utedass samt till det lilla vedskjul som stod längs utedassets ena vägg. Det var inte långt mellan, kanske tjugo meter från den lilla röda stugan. Min fasters man gick upp den lilla trappen och knackade på ytterdörren. Tre bestämda knackningar.

Ingen svarade. Ingen öppnade. Han vred ned handtaget, öppnade dörren lite och ropade åter in i huset. Tystnaden var det enda svar vi fick. Trots att det var mitt på dagen skymdes fortfarande solen så pass mycket att det nästan var som skymning.

Inne i stugan var det mörkt och när jag klev över tröskeln snubblade jag nästan på ett par gummistövlar som stod i den lilla hallen. Vi ropade båda två igen. Även denna gång utan svar. Så vi fortsatte in i köket som låg i direkt anslutning till den lilla foajén. I diskhon stod smutsig disk. Köksbordet var tomt så när som på två ljusstakar med halvt nedbrunna stearinljus. Kylan var bara marginellt mindre bitande inne än ute.

Jag kände mig som en inbrottstjuv. Som någon som inte borde vara där, som inte hade någon rätt att vara där. Knuten i magen hårdnande. I en mörk vrå av mitt sinne förstod jag redan att grannen och hans fru var döda, det var det enda logiska.

I mitt jobb hade jag sett döda människor ett par gånger. Som undersköterska på ett äldreboende är det en ofrånkomlig del av ens arbete – och alltid lika ovälkommen. Gamla människor dör. Det är faktiskt helt naturligt. Ändå var det något jag aldrig vande mig vid. Första gången kräktes jag. Det var tydligen inte ovanligt att unga, oerfarna reagerade så. Det tog mig flera veckor innan jag slutade tänka på det. Men det gick över.

I sovrummet, med ingång från köket, hittade vi så till slut de två kropparna. De låg i sängen under täcken och filtar, deras gamla händer låsta i varandra. Som om de aldrig skulle överge varandra, inte ens i döden. Synen var inte grotesk utan nästan vacker. Kylan hade bevarat kropparna. Den oändligt sorgliga synen fick mina ögon att tåras.

Även min fasters mans ögon var våta. Vi sa ingenting. Det fanns inget något att säga. Så vände han sig mot liken i dubbelsängen och mumlade att de skulle vila i frid. Hans hand rörde försiktigt ögonlocken för att försöka sluta ögonen, men de djupfrysta kropparna lät sig inte ändras, inte heller ögonlocken. Istället drog han upp en av filtarna över deras huvuden för att täcka deras tomma blickar.

Vi gick tillbaka ut i köket. De döda kropparna gjorde oss båda väldigt obekväma. Vi diskuterade tyst vad vi nu skulle göra. Att begrava de båda människorna skulle vara omöjligt så länge det var tjäle i marken. Så vi beslutade oss för att helt enkelt lämna dom där dom var, för nu.

Så lämnade vi de före detta grannarnas stuga under tystnad. Mitt sinne var mörk. Tanken på alla de vi lämnat bakom oss långt söder ut högg som en kniv i magen. De döda grannarnas ansikten byttes ut mot välbekanta ansikten för mitt inre. Min farmor och farfar, svärföräldrarna, vänner. Alla stelfrusna i sina sängar under en isande och mörk skymning som aldrig ville släppa taget.

Väl hemma hade alla redan gått in. Vid matbordet berättade vi om det vi sett. Min far blev märkbart nedstämd av nyheten, men alla blev illa berörda. Även om vi alla förstod att mängder av människor redan dött, var detta det första konkreta beviset. Den lilla tröst som fanns att få i att det var gamla människor som förlorat livet kändes väldigt klen.

Den natten hade jag svårt att somna. Så fort jag blundade för att försöka sova såg jag döda, frusna, stirrande ögon. Vinandet av vinden mot stugan lät ömsom som en en klagosång och ömsom som ett hånskratt. Denna vind som egentligen aldrig mojnat, hur långt hade den färdats och vad hade den rört vid under sin långa resa? Hur många lik?

Vid frukosten morgonen efteråt lyfte min faster en makaber fråga. Om nu grannarna var döda, kunde då inte vi ta hand om sådant av värde i deras stuga? Min fars blick blev hård som flinta, men nickade ändå långsamt. Han såg ut att föra en intern kamp. Samma kamp som utspelades i mig.

Givetvis hade vi ingen som helst rätt att ta de dödas egendom. Det var moraliskt och etiskt helt åt helvete fel. Vi var inga gravplundrare. Samtidigt var våra egna förråd inte oändliga och de döda behöver trots allt inte mat. Det var inte så att vi någonsin diskuterade att ta värdesaker som pengar, smycken eller sådant. Fast frågan var vad som var värt mest; några gamla sedlar eller ett par konserver ärtsoppa.

Den insikten fick något inom mig att för alltid göra en mental omställning. I en värld där det inte längre fanns några affärer fanns inget behov längre av något så abstrakt som pengar. Det som hade ett värde var sådant som hjälpte en att överleva. I min hjärna skrevs alla prislistor om.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Drivs med WordPress | Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑