Alla veckorna som gått – del 14

Fem dagar hade passerat sedan jag och er farmor lämnade lägenheten för gott. Om jag minns rätt hände två saker denna dagen. Det kan också ha varit den sjätte dagen, men som ni säkert förstår är det svårt att minnas exakt, trots att jag nu lyckats hitta några av de anteckningar som skrevs då.

Även om jag minns att vi faktiskt skrev dessa anteckningar så trodde jag att de gått förlorade. Lyckligtvis hittade jag dom i en kartong, längst in på vinden. Att läsa dessa korta dagliga rapporter är fortfarande känslosamt. Min fars handstil är inte svår att känna igen, även om det finns andras handstilar vissa dagar.

Oavsett vilken dag det var så hade jag så sakta börja acceptera att vi skulle bli kvar här en längre period. Det var inte så tokigt när allt kom omkring. Vi hade mat i förråden, höns för ägg och kött, embryot till odlingar, ved i skogen och vatten i brunnen. Och så hade vi så klart varandra. Jag kände mig trygg, var varm, mätt och otörstig. Så mycket mer behövdes egentligen inte.

Även de övriga verkade ha börjat förlika sig med situationen. Nu när den yngsta kusinen åter var frisk kunde jag åter tillbringa mer tid med min älskade som fått agera lite av en extramamma för att avlasta min faster så hon kunnat hjälpa till med annat.

Det hade inte heller varit brist på saker att göra. Vatten hade fyllts i alla tillgängliga dunkar, ventilation in till huset hade fått något som i alla fall liknade filter, mat som funnits utspritt i andra byggnader hade släpats in i storstugan. Även mängder av ved hade lastats in i storstugan. Allt syftade till att minimera behovet att behöva gå ut om det nu var så att radioaktiva dammpartiklar började regna ner.

Det var ytterligare en solig och varm dag. Även om långt ifrån all snö hade smält bort så gick det åt rätt håll. I lä var det nästan vårvärme. Er farmor och jag hade smitit iväg på en promenad. Även om vi inte var instängda var det skönt att få vara lite för oss själva. Vägen som ledde ner till gården var lika snötäckt som när vi kommit dit. Hjulspåren tydliga. Ingen hade varit och plogat, vilket kanske inte var förvånande, men också en tydlig påminnelse om att detta var på riktigt.

Promenaden ledde oss längs slingriga skogsvägar ut mellan åkrar. Långt bortom åkrarna skymtade en stor modern lada, en spannmålssilo och ett stort boningshus. Jag kunde inget om jordbruk då och var heller inte ett dugg intresserad. Men min älskade föreslog att vi skulle gå upp till bondgården för att se om allt var bra och även höra med den eller dom som bodde där om de hade hört några nyheter, antagligen inspirerad av den gamle grannens besök ett par dagar tidigare.

Ju närmre vi kom gården desto tydligare blev det att ingen verkade vara hemma. Vi gick sakta fram till ytterdörren och knackade på. Inte ett ljud hördes inifrån. Även ute var det tyst. Så sakteliga började det blåsa. Sedan gick solen i moln. Det blev genast mycket kallare. Den öde gården, kylan och det skummare ljuset gjorde att det hela med ens kändes rätt obehagligt.

Efter ett tag bestämde vi oss för att se efter om någon kanske var ute i ladan eller i någon av dom andra byggnaderna. Men alla dörrar var igenbommade eller låsta. Vad vi kunde se fanns det inga fordon. Gårdsplanen var täckt med snö, utan några tydliga hjulspår. Er farmor föreslog att de kanske hade varit på semester när det hände. En vision blixtrade till för mitt inre hur ett svampmoln växte vid horisonten när vi låg på stranden i Grekland.

Vi bestämde oss att vända hemåt igen. Solljuset blev snabbt blekare och när vi kommit halvvägs tillbaka var det nästan som skymning ute, trots att klockan säkert inte var mer än tidig eftermiddag. Molnen på himlen var inte längre tydliga moln utan mer ett mörkt dis. Vinden fortsatte att tillta och nu blåste det rejält. Luften var iskall, torr och luktade på något sätt inte rätt.

När vi till slut kom upp för infarten till vår gård stod far i dörren, skrikandes i vinden åt oss att skynda oss in. I hans ena hand knastrade geigermätaren ilsket. Vi sprang den sista biten. Väl inne slogs dörren igen. Det visste jag inte då, men det skulle dröja väldigt, väldigt länge innan jag gick ut genom den dörren igen.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Drivs med WordPress | Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑