Alla veckorna som gått – del 4

Första dagen i frihet. Det var bildtexten till bilden av mig och min älskade precis när far lämnade oss för gott en solig morgon i mars. Det hade varit lite pappersarbete för att skriva över lägenheten och ordna med allt som hör till, men nu hade vi äntligen ett eget hem.

Flyttlasset, om man nu kunde kalla det för det, var bara några sopsäckar fulla med kläder. Lite småsaker i två kartonger och en dator. Hur han tänkte leva med så lite förstod jag inte. Kanske skulle han köpa nya grejer på plats. Kanske hade han redan allt han behövde. Men jag hade annat att tänka på. Jag hade ett liv och en framtid att planera. På kvällen kom ett textmeddelande från far: ”Är uppe i stugan. Sköt om er nu”. Men vi hade annat att göra än att svara på meddelandet.

Våren började sitt angrepp på vintern. Demonstrationerna fortsatte och spred sig till de mellanstora städerna. Missnöjet mot den sittande regeringen var tydligen väldigt stort. Men eftersom vi bodde i ett litet samhälle fortsatte livet precis som vanligt, helt utan protester och demonstrationer. Det gick rykten om korruption inom statliga myndigheter. Rykten om kärleksaffärer hos ministrar. Rykten om kuppförsök. Rykten om utländsk inblandning. Det var ryktenas vår. Alla verkade ha en åsikt och det fanns lika många sanningar som tyckare.

Runt midsommar gick så luften ur protesterna. Sverige gick ner på lågvarv och jag fick min första riktiga semester. Jag och er farmor fick en veckas semester samtidigt. Vi reste till Grekland och började utforska världen. Bland turisthotellen syntes inga spår av det ekonomiska stålbad landet hade fått utstå flera år tidigare. Vi såg det Grekland ville vi skulle se. Idel leenden, vänliga människor från en uråldrig kultur. Solen, värmen, vattnet. Allt var prefekt.

Det är minnen som formar oss. Inte själva handlingen. Utan minnet av handlingen är vi ingenting. Även de minnen vi inte gärna vill besöka är en del av oss. Vi vill så gärna klamra oss fast vid de goda minnena. Ändå vet vi att dessa inte är helheten. För varje gott minne borde det finnas ett dåligt. För de sista generationerna är det inte så. Vi har fått se och uppleva så mycket smärta och sorg att det skulle kräva en livstid av lycka för att hitta en balans.

Vi härstammar alla från överlevare. Det finns i dina gener, i dina instinkter, i ditt väsen. Att överleva är det mest basala en levande varelse strävar efter. Strategierna varierar, men målet är det samma. I en värld utan verkliga utmaningar och hot behöver den sidan aldrig visa sin sanna natur. Det är trots allt klokt att inte uppmuntra den sidan av människan. Ni vet alla vad jag menar, men då, i solen på en Grekisk ö var detta som värst en mardröm, men som oftast fanns det inte ens i vår begreppsvärld. Det var helt enkelt för främmande, otänkbart och obegripligt. De djupblå vågornas brus suddade ut alla tankar på en osäker framtid. Det fanns bara lycka, värme och en känsla av att vara fullständigt tillfreds.

Hösten kom krypande. Så där som den alltid kommer. Oönskad av de flesta. Detta var också den sista hösten. Eller var det början på en nästan oändlig höst? Solbrända människor som återgår till arbetet med ekon av det riktiga livet i ögonen. De veckor under sommaren alla faktiskt lever. Alla planer som aldrig blev av. Högtravande, ouppnåbara drömmar. Semester. De där veckorna som betydde allt. Den heliga ledigheten, betalad av ett helt års slit.

Dagarna blev allt kortare. Precis som på en given signal blossade protesterna, demonstrationerna, kravallerna och våldet upp igen. Som skyddade av mörkret. För första gången i mitt liv började jag ägna mig åt att lyssna, se och läsa nyheterna. Djupt ner i magen formades något som kunde liknas vid embryot till oro. Tänk om det aldrig tog slut? Tänk om det spred sig även till vår lilla håla? Tänk om.

För första gången på länge ringde jag min far. Kanske första gången sedan innan resan till Grekland. Jag var kanske inte orolig, men definitivt bekymrad och avsaknaden av den enda trygghet jag känt gjorde sig pinsamt påmind. Vi utbytte de vanliga artigheterna, hur det var med honom, mig, min sambo. Han lät inte ett dugg annorlunda och det var precis vad jag behövde höra. Något som var konstant, oföränderligt. I bakgrunden lät det som höns och en traktor. Kanske var han ute hos någon kund. Jag frågade inte, utan istället undrade jag hur han trivdes på det nya jobbet. Han suckade och sa att det var bra, men att han inte längre ville jobba inne i stan på grund av de oroligheter som pågick. Klumpen i magen växte. Han gjorde ingen ansats till att lugna min oro utan istället spädde han på den genom att uppmana mig att följa utvecklingen väldigt noga. Tyvärr han vi inte prata mer. En kollega kom in i lunchrummet och bad mig hjälpa till. En patient som fått en stroke.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: