Så mycket jag inte minns. Trots att jag vet att jag borde minnas. Som att höra avlägsna röster utan att kunna urskilja ord. Bara mummel. Ibland lyckas fragment nå upp till ytan. En sekvens utan kontext. Utan börja eller slut. Allt för mycket tid har jag tillbringat med att försöka lägga en dåres pussel av dessa fragment.
Det finns dock fortfarande kvar vissa minnen som är så skarpa, tydliga, levande att jag kan urskilja omöjliga detaljer. De har spelats upp bakom mina ögonlock så många gånger att de numer är som gamla bekanta. Även om jag skrev en miljon ord skulle jag aldrig kunna beskriva dessa minnen. Hur sätter beskriver man ens känslor, smaker, lukter? Men jag har lovat att försöka, trots tvivlen om att det ens är möjligt.
När jag var en ung man var världen så annorlunda. Åh, jag önskar så innerligt att ni mina älskade barnbarn kunde fått växa upp som jag. Det vi kallade tråkigt skulle ni kallat paradiset. Själv hade jag inget som helst intresse för världen omkring mig. Jag var ung, allvetande, störst, bäst och vackrast. Er gammelfarfar var av en annan åsikt. Vi argumenterade ofta. När jag tänker tillbaka på det var det mestadels om struntsaker. Kanske försökte jag provocera honom, överbevisa den gamle gubben att jag minsann visste allt och alltid hade rätt – i allt. Han tog det oftast med jämnmod och nästan alltid med ett snett leende och glittrande ögon.
I hemlighet förstod jag att han var mycket klokare än jag, vilket jag aldrig skulle ha erkänt. Allt var för mig enkelt, okomplicerat och ingenting var omöjligt. Om dom gamla stofilerna bara hade släppt fram mig hade jag lätt kunnat få till både världsfred och löst fattigdomen på en eftermiddag. Ni vet förstås vad jag menar, även om inte heller ni kommer att erkänna det. Den naiva ungdomens hänförelse. Självklart ville jag bli precis allt som min far inte var. Jag skulle bli rik och framgångsrik. Låta mina barn få göra allt det där som jag aldrig fick. Framtiden är vad man själv väljer att göra den till, sa alltid min fröken i skolan. Kanske tröstar det ett vilset barn, men det är bara en lögn. Aldrig valde jag att göra min framtid till vad den blev. Men det räcker med två onda människor på fel plats, vid fel tidpunkt, för att slå sönder en miljard barns drömmar.
Under någon av alla diskussioner min far och jag hade om framtiden fick jag frågan vad jag tänkte göra om det inte blev som jag hade tänkt. Självklart var hela tanken befängd. Klart det skulle bli som jag tänkt. Far framhärdade. Om vi lekte med tanken att det trots allt inte blev som jag hade bestämt, vad skulle jag då göra? Givetvis trotsade jag hela premissen genom att surt hävda att det då lika väl kunde kvitta. Varför anstränga sig om jag inte fick som jag ville? Men någonstans i bakhuvudet såddes ett frö av tvivel. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Ärtsoppa. Vad jag hatade ärtsoppa! Dessa gröna konserver från helvetet fyllda med en sörja som lika väl kunnat vara föda åt djur. Ändå envisades far med att vi varje torsdag skulle äta ärtsoppa. Med senap. Varje torsdag åt jag mig mätt på hårt bröd och ost. Så gått det nu gick. När jag varje torsdag protesterade, vädjade, bad, skrek, bråkade eller matvägrade så var svaret alltid det samma. Tradition.
Ju mer jag tänker tillbaka på det, ju tydligare blir det att er gammelfarfar försökt lära mig saker. Inte alltid rent praktiska saker. Han fungerade inte så. Ville jag lära mig något fick jag göra det själv, genom att pröva mig fram. Nej, han försökte lära mig att tänka på ett visst sätt. Att se världen med lite andra ögon. Likt en gryta som smakar mer än summan av alla ingredienser, som smakar bättre ju längre den får koka. Svar på frågor kunde till synes inte ha något alls med själva frågan att göra och mest irriterande av allt var när svaret var en annan fråga. Inte sällan blev det ett ”det beror på”. Sakta och omärkligt anpassade jag mitt språk och mina frågor. Ville jag få ett svar värt namnet var jag tvungen att tänka både två och tre steg framåt för att parera eventuella utsvävningar.
Åter till ärtsoppan. Det var trots allt där allt började. Bara i efterhand blir helheten tydligt. En gråkall oktoberkväll lärde jag mig något nytt. Det måste varit en torsdag eftersom en kastrull med ärtsoppa stod och puttrade på spisen. Jag hade noga förberett formuleringen av frågan och jag hade bestämt mig för att få ett bättre svar. Den dagen lärde jag mig en ny innebörd av ordet ”rotation”.
Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.