En vansinnig 7-åring #prepperSE

I min barndom spelade jag fotboll, som nästan alla andra barn i den åldern och på den tiden. Givetvis var jag ingen större talang, men jag hade ett viss mått av bollkänsla. Vad jag däremot hade var en väl utvecklad spelförståelse. Min lilla hjärna förstod att om vi alla i laget befann oss på våra, av tränaren tilldelade, platser kunde vi passa bollen runt den sedvanliga klungan som barn alltid hamnar i som spelar fotboll. Det andra jag hade var en järnvilja och ett temperament att matcha denna vilja med. Tyvärr saknade jag allt vad pondus, ledarskap och gruppförståelse heter. Medans alla i laget försökte vara Maradona försökte jag vara Garry Kasparov. Det är möjligt att vår tränare, som också var min bästa väns pappa, höll med mig, men det var nog också den enda. Men eftersom jag varken då eller nu var en tävlingsmänniska kunde jag ta det hela filosofiskt.

Hur som helst kom det sig en dag att det på vårkanten var en fotbollsturnering. Eftersom nästan alla pojkar i klassen var med i denna turnering hade vår fröken lovat att komma och titta. Ni vet den där sortens människa som genuint bryr sig om sina elever, som hade barnens fulla respekt och kärlek. Alltså var detta viktigt i min 7-åriga hjärna.
Tydligen gick det bra i turneringen. Så bra det nu kan gå när tolv stycken sjuåringar står i en klunga och frenetiskt sparkar på en boll. Så jag tillskriver slumpen att vi hamnade i final. Till och med jag fick lite vinnarskalle. Som det föll sig verkade det just bara vara jag som hade kvar denna vinnarskalle när motståndarna gjorde mål. Resten av laget gav mer eller mindre upp. Några hittade annat att roa sig med som att klättra i nätet på ett mål på en annan plan eller ha vattenkrig med vattenflaskorna.

Kvar var jag och några molokna kamrater som inte hade någon som helst intention att lyssna på mina rop om att kämpa, sprida ut sig och komma igen. Så exploderade mitt huvud. Inte av vilja att vinna, utan av ilskan över att alla bara gett upp. Jag lyckas få bollen vid mina fötter på egen planhalva och springer med den rakt mot motståndarna, utan någon som helst uppbackning av mina kamrater. Nästan framme vid målgården lyckas någon av motståndarna få upp ett knä rakt in i mitt lår. Mina ben viker sig och jag faller pladask ner i det saltsmakande gruset. Nu ännu mer förbannad försöker jag resa mig för att som bäst ta tillbaka bollen, men antagligen hade jag helt andra planer för den som hade stoppat mig. Lyckligt nog kunde jag inte resa mig. Smärtan i låret gjorde att jag föll tillbaka till gruset. Och där blev jag liggandes, gråtandes tillika över smärtan i låret som av vanmakt.

Jag hade gjort allt jag kunde och det räckte inte.

Den dagen lärde jag mig två saker. Jag är inte Maradona, men framförallt att man måste samarbeta för att nå hela vägen. Det spelar ingen roll hur många man är om en grupp inte jobbar tillsammans mot samma mål. Man kan tro att detta är en självklar sak för varje vuxen människa, en lärdom man lärt sig någon gång som liten, kanske gråtandes på en fotbollsplan. Ändå verkar oroväckande många inte begripa detta fundamentala faktum. Att kunna samarbeta kräver inte att man blir en autonom slav utan egen vilja. Det handlar inte om att någon är mer värd än någon annan.

Vem viktigast på en fotbollsplan? Vem är viktigast på en gård? Vem är viktigast i en grupp av goda vänner? Givetvis ingen. Alla har en roll att fylla, ett arbete att utföra. Om du planerar bygga ett dream team av överlevare, se för då till att alla är prestigelösa och kan samarbeta. Detta är i mina ögon överordnat alla andra kunskaper människorna i övrigt kan tänkas besitta. Denna egenskap, att vilja samarbeta, är något som verkar mer och mer ovanligt i ett samhälle som prisar narcissism och vassa armbågar. Att åsidosätta sitt eget ego kan vara svårt för den som är van att alltid stå i centrum, alltid få som den vill och alltid blivit uppmuntrad av detta beteende. Ändå är det just via samarbete som människan faktiskt nått dit vi är idag. Det var inte en Maradona eller Einstein som tog oss hit. Att förkasta 10000-tals år av framgång är bara korkat.

Snyftandes blev jag buren av planen av pappa. Min fröken var där och försökte trösta genom att berättade hur duktig jag varit och nästan gjort mål själv. Men nästan är inte gott nog i verkligheten. Blåmärket, nästan lika stort som låret, var min första lärdom, men långtifrån sista, i att ensam inte är stark.

Annonser

4 kommentarer på “En vansinnig 7-åring #prepperSE

  1. Och hur hade din syn på denna erfarenhet varit om du faktiskt hade lyckats få bollen i mål, mot alla odds? För att lyfta de andra måste ibland någon göra det tillsynes omöjliga.

    • Ibland krävs någon som går före, absolut. Men i detta fallet hade det bara skjutit upp det ofrånkomliga. Spelet blir mer komplicerat och då måste man samarbeta. Precis som i övriga livet.
      Sedan skadar det inte med en bra lagkapten.

  2. En nyttig erfarenhet, bevisas inte minst av att du kommer ihåg förloppet.
    Och mycket väl beskrivet!
    I dagens egocentrerade samhälle känns det ofta som om dessa lärdomar glöms bort.
    Ofta, både på arbetsplatser, i kompisgäng och dokusåpor svamlar folk om sina ”ledaregenskaper”…
    De som gapar högst, är enligt min åsikt, ofta de som har minst att tillföra.
    Det är nog så att gamla sanningar håller och är alltför lätta att glömma bort.
    Ofta nog finns det nog ”för många hövdingar och för få indianer”…
    Tack för fin, lärorik historia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: