För ett tag sedan skrev jag följande på Twitter:
Jag börjar förstå varför #svfm aldrig kommer att rustas upp och varför vi aldrig kommer att gå med i NATO.
— Ur Vaken (@Urvaken) February 2, 2015
Vad jag syftade på blir bara mer och mer tydligt för var dag som går. De senaste exemplen är hur vår utrikesminster påstås ha lagt sig platt för ryska påtryckningar och hur finansministern erbjuder 12,5% av den önskade ökningen av försvarsanslagen.
Både dessa exempel, oavsett om de är sanna eller inte, visar väldigt tydligt på den oförmåga/ovilja av svenska politiker att förstå allvaret i vår omvärld. Att dessutom agera för att hantera denna nya omvärld är allt för mycket att hoppas på och det finns inte mycket till indikation på att så kommer att ske. Självklart kommer det att stötas och blötas i oändlighet i vem som verkligen sagt och gjort vad och alla kommer att skylla på alla. I slutändan är det svenska folket, med svenska soldater i spetsen, som kommer att få plikta vid ett skarpt läge.
Det är självklart inte enbart dessa två händelser som gör mig mer än oroad över framtiden. Men de får fungera som exempel på politisk ovilja och oförståelse.
Som prepper känner jag att det klokt att hela tiden revidera eventuella planer för eventuella kriser. Sveriges bristande försvarsförmåga är en parameter bland många, men den får så klart väldigt stora konsekvenser. Den spelar inte bara roll vid ett direkt angrepp, utan också utrikespolitiskt. Vi blir sårbara för påtryckningar och kan tvingas till eftergifter utan att ett enda skott avlossas.
Jag och min sambo diskuterade just detta för några dagar sedan. Planen att vid krig stanna kvar i Sverige ter sig mer och mer osäkert. Faktum är att det känns så osäkert att vi reviderat den planen till att ta oss ur landet till bekanta i närliggande NATO-anslutet land där vi kan få bo vid en kris. Faktum är att jag mer och mer känner att stanna kvar i Sverige inte längre känns som ett rimligt alternativ alls. Således har jag försiktigt börja titta på att flytta från Sverige. Detta får inte blandas ihop med någon forma av tro att jag inte vill bo i Sverige eller inte skulle älska mitt land – för det gör jag. Men när det kommer till överlevnad ser jag chanserna att överleva som större i något av våra grannländer som är anslutna till NATO. Det är min preliminära bedömning och jag förväntar mig inte att den delas av alla andra där ute.
Mitt mål är att överleva en potentiell kris. Om mina förutsättningar är bättre någon annanstans är det dit jag kommer att styra min kosa på lång sikt. Den som blandar ihop det med fosterlandskärlek eller något liknande är helt ute och cyklar. Felet ligger inte så mycket i landet Sverige som hos de som styr landet. Tills det blir en stor förändring hos dessa kommer jag fortsätta planera för att på bästa sätt överleva en framtida kris (oavsett vad det nu må vara), även om det krävs att jag byter nationalitet.