En surgubbes tankar

För två år sedan ställde jag mig frågan om priset för mitt livsmål är evig ensamhet. Den föraning jag då närde har de senaste två åren antagit något mer substans. Samtidigt inser jag nu att frågan faktiskt inte var rätt ställd. Istället för att undra vem som skulle kunna tänkas vilja dela mitt liv i en framtid, borde jag undrat vem jag skulle vilja dela min framtid med – om ens någon.

Jo, jag hör hur det låter, men det bryr jag mig faktiskt inte om. Halva mitt liv har passerat och den största delen har jag ägnat åt att vara andra till lags och försakat mina egna drömmar och önskningar. När jag nu står i kast till att faktiskt förverkliga vad jag vill, är det då konstigt att jag funderar kring just det, vad jag vill?

Åter faller jag in i det paradoxalt svåra att välja fritt. Precis som jag så många gångar funderat kring är det otroligt svårt att väja något när det finns få eller inga begränsningar. För att se svårigheten måste man dock först vara fullkomligt ärlig mot sig själv.

Halva livet har gått och ännu vet jag ingenting; inte vad jag vill göra, inte vem jag vill dela mitt liv med eller om jag ens vill dela mitt liv med någon, inte ens vad som ger livet mening och glädje. Även om jag är fri att göra vad jag vill, hur ska jag  kunna välja när jag inte ens vet vad jag vill?

Min gode vän M och jag brukar skoja om hur skönt det vore att bara glömma bort allt och leva ett Svensson-liv med fredagsmys, Let’s Dance, Mello och ett arbete man precis står ut med. Jag tror jag skulle kunna lägga fram rätt bra argument för att faktiskt seriöst överväga ett sådant liv. Men jag har levt det livet och kan konstatera att det är med säkerhet något jag vet att jag inte vill med min framtid.

Åter ekar ”det blir aldrig som man tänkt sig” i mitt medvetande. Aldrig har det varit mer sant än nu. Den framtid jag såg för två år sedan är alls vad jag ser idag. Förutsättningar förändras. Löften bryts. Människor är trots allt människor. Kanske är det enda sättet att inte bli besviken helt enkelt att inte blanda in andra människor i mitt liv. Kanske är det enda sättet att inte svika andra människor helt enkelt att hålla dom borta från mitt liv.

Ensam är inte stark, men hur svag är man inte i en trasig tvåsamhet?

3 reaktioner till “En surgubbes tankar

  1. Igenkänning delux.
    Är hellre hel ensam än trasig tvåsam.

  2. Har levt med liknande tankar i flera år nu och jag har hittills kommit fram till att jag är också hellre ensam än lever ihop med nån som inte har samma tänk som jag .
    Det innebär bl.a att jag vill jobba så lite som möjligt med ett vanligt lönearbete men mycket hemma med mitt tänk som innebär att jag vill bli så självförsörjande det bara går 😊
    Visst mycket är trevligare och enklare om man är två……
    Har passerat 50 och har hunnit med så mycket redan , men uppskattar mer o mer livet hemmavid i skogen 😊

  3. Hej. Jag gillar skarpt när du delar med dig av dina filosofiska och existensiella funderingar. Jag tror inte jag är ensam med att gilla dom heller. Så jag hoppas du fortsätter att bjuda dina läsare på dessa, även om det kanske känns lite obehagligt så är känslan felaktig. Vad gäller tvåsamhet så tror jag det är viktigt att fortsätta hoppas, fortsätta vara öppen för möjligheten, och att lita på att förr eller senare hittar man rätt. Så tänker jag för mig själv. Ensam bör man bara leva om man är helt säker på att det är den rätta livsstilen, tror jag. Tack för en bra blogg! Mvh 08an John

Kommentarsfunktionen är stängd.

Drivs med WordPress | Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑