Tjugofem liter vatten. Det kan tyckas vara mycket. För oss, där och då, under de omständigheter som rådde, betydde tjugofem liter vatten ett dygn. Den sista dunken stod bland sina tomma gelikar i vattenförrådet. Hade någon velat skulle det gått att räkna alla tomma dunkar och så hade vi kunnat räknat ut hur länge vi varit instängda. Men det var en gedigen samling dunkar, antagligen runt trettio stycken.
Trots att vi snålade vi så gott vi kunde med vattnet hade vi nu nått vägs ände. Det samma gällde för veden. Kylan som fortfarande bet sig kvar gjorde att vi förbrukade mer ved än vad som kanske var normalt för årstiden. Nu fanns det heller inte där någon återvändo om vi inte skulle börja elda upp inredningen.
Min far konstaterade helt krasst att det var han, om någon, som skulle vara den som gick ut för att fylla på förråden av vatten och ved. Hans resonemang var att min faster och hennes man hade små barn att ta hand om och att jag och min älskade hade hela livet framför oss. Om min fars liv förkortades på grund av strålningsskador så gjorde det ingenting, han sade sig ha levt ett gott liv ändå och få se mig växa upp.
Självklart protesterade vi alla, högljuddast av alla var nog jag. Högljudd för jag var arg. Ilskan föddes ur rädsla. Ändå visste vi alla att situationen inte kunde fortsätta. Nu gick det inte att skjuta upp längre. Vi hade gett det så mycket tid det bara gick. Geigermätaren visade förvisso att att den farliga strålningen hade minskad dag för dag, men att det fortfarande var farliga nivåer ute. Vad vi kunde läsa oss till var det rekommenderat att inte vistas ute längre än en till två timmar. Ett fönster som i teorin borde räcka för att hämta ved och vatten för några dagar framåt. Sedan upprepa proceduren om ett par dagar, med förhoppningen att strålningsnivåerna sjunkit ytterligare.
Det var inte bara strålningen som oroade oss. Den märkliga björnen som fortfarande låg död bara några meter från ytterdörren hade fått oss att fundera på om det fanns fler björnar eller andra rovdjur där ute desperata nog att närma sig gården. Dessutom hade vi ingen som helst aning om hur bränderna utvecklades och var de befann sig. Varje minut fanns det nu alltid minst ett par ögon riktade utåt för att hålla vakt mot eventuella faror.
Känslan att vara fången och under attack var fruktansvärt påfrestande. En blandning av extrem frustration och ren skräck. Flera gånger lekte jag med tanken på att helt enkelt bara fly i blindo ut i skogen. En helt irrationell tanke född ur rädsla, behovet att fly från faran. När jag nämnde det för min käresta påpekade hon trött det uppenbara, att farorna var där ute och inte här inne. Så tittade hon på mig ett kort ögonblick, som om hon utvärderade mitt sinnestillstånd, för att sedan krama mig hårt, som om hon ville hålla kvar mig om jag trots allt fick för mig att agera på min tokiga tanke att fly.
Far tog på sig en ny skyddsmask för att få i sig så lite radioaktivt damm som möjligt i lungorna, tog på sig en mössa för att inte släpa in partiklarna i håret och bad sedan min fasters man vara beredd i dörren att ta emot ved och vatten. Så försvann han ut i den mörkgrå dagen. Ut i ett kallt dis som aldrig ville släppa. Trots att det nu var långt in i april hade temperaturen inte orkat upp på plusgrader en enda gång.
Tiden släpade sig fram. Min faster hade skruvat upp den mekaniska äggklockan för att kunna hålla koll på hur länge far var ute. Det snabba tickandet från äggklockan fick bli som en taktpinne för mitt nervösa trummande mot fönsterkarmen där jag stod i fönstret och tittat ut. Bredvid mig stod min älskade med min yngsta kusin i famnen. Ingen sa något. Till slut kom far tillbaka med de första två dunkarna vatten. Han sa inte ett ord, utan lämnade bara över dunkarna och gick ut igen, nu mot vedboden.
Efter vad som kändes som en oändlighet kom han tillbaka med en blå IKEA-kassa full med ved. Så fick han en ny, tom likadan kasse och gick åter in i vedboden. Det var inte långt till vedboden från huset men ändå tillräckligt för att diset gjorde det svårt att se några detaljer på den.
En hastig inandning från min yngsta kusin fick mitt hjärta att börja slå både snabbare och hårdare. Vi hörde alla ljudet även om det inte var särskilt högt. Ett ljud jag aldrig hört annat än på inspelningar, men direkt visste vad det var. Ljudet av ylande. Just där och då hade jag ingen som helst aning om det var hundar eller vargar. Men en djupt rotad instinkt nästan skrek i mitt inre att detta signalerade fara. Ytterligare ett ylande kom som svar på det första. Denna gång från ett annat håll.
Den unga schäfern som legat och sovit hade kommit och ställt sig bredvid mig. Öronen rakt upp, fullt fokuserad på ljudet av ylande, men utan att skälla eller morra. Bara lyssnande.
Ut ur vedboden kom far, med en IKEA-kasse full med ved i ena handen och vedyxan i den andra, nervöst tittandes runt om kring sig. Halvvägs till huset vände han sig om och backande mot dörren med yxan klumpigt höjd. Han gick och rörde sig extremt sakta, som i ultrarapid.
Ur diset och dimman, mot den vita snön skymtade jag något som rörde sig vid vedboden. En otydlig gestalt, sedan en till och ännu en.
Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.