Alla veckorna som gått – del 15

Trots att det var tidig eftermiddag var det nästan mörkt inne. Alla var samlade i köket. Några oljelampor och stearinljus var tända. Det hela påminde väldigt mycket om hur det var den där kvällen för en vecka sedan när vi först kom hit. Bara det att nu var tystnaden slående. Samma tystnad som uppstår när det åskar, precis när det blixtrat till och alla väntar på knallen.

Det enda ljudet som hördes var när far satte igång geigermätaren för att nervöst gå till de nu filtrerade ventilationshålen, sedan till ytterdörren, sedan varje fönster. En rutin som med tiden nästan blev en ritual. Den unga schäfern följde alltid efter, kanske i en förhoppning att få bli utsläppt.

När er gammelfarfar gjort den första av många ronder för att mäta den radioaktiva strålningen ropade han rakt ut en rad svordomar och rusade direkt in på toaletten. Jag han bara resa mig upp innan han kom tillbaka ut i köket med ett litet paket som omisskänneligt var någon form av medicin. Han tog ut en karta ur förpackningen som han nästan vårdslöst kastade på bordet. ”Kaliumjodid” stod tryckt på förpackningen. Jag vände på förpackningen och läste högt ”tabletterna skyddar sköldkörteln mot upptag av radioaktivt jod, som kan finnas i luften vid en kärnkraftsolycka”.

Min älskade sambo och jag fick vardera två tabletter. Mina kusiner fick varsin. Min faster och hennes man samt min far fick dock inga alls. Vi tuggade i oss de gulaktiga tabletterna som smakade beskt och inte alls gott. De båda kusinerna hade stora problem att få i sig sina, så min faster fick blanda till saft för att lyckas få i dom tabletterna.

På frågan om varför inte de vuxna tog några tabletter fick jag svaret att de inte ger någon effekt på människor äldre än 40 år. Dessutom hade min far ett begränsat antal tabletter. Sedan sade han något som fick mig att bli alldeles kall. Det viktigaste var att vi unga överlevde. När han sade detta tittade han rakt in i mina ögon med en blick full av känslor. Jag ville protestera, men min faster biföll min fars påstående och lade till att hon, hennes man och min far hade diskuterat just detta medans jag och min älskade hade varit och undersökt den övergivna bondgården tidigare på dagen. De var alla helt inställda på att det enda som egentligen betydde något var att vi yngre klarade oss.

Denna kalla, krassa inställning fick mig att nästan börja gråta. Jag sökte min älsklings hand och kramade den hårt. Hon kramade den tillbaka och lät sin tumme tröstande röra sig fram och tillbaka över min hand. Hunden verkade nästan kunna känna av stämningen i köket och kom lufsande och ställde sig bredvid mig och puffade på min arm med sin nos för att bli klappad. Där satt jag, med min ena hand i er farmors och med min andra hand djupt i pälsen på den unga hunden. Tankarna tumlade runt i huvudet. Tusentals ”tänk-om” fladdrade förbi.

Under kvällen sjönk temperaturen ute ytterligare och vinden visade inga tecken på att mojna. De kraftiga vindbyarna fick det att vina runt knutarna så det hördes in och fönstren rörde sig märkbart i de nyckfulla kastvindarna. I mörkret ute gick det inte att se något alls. Inga stjärnor, ingen måne, inget ljus alls. Världen utanför stugan var gömd i ett kompakt mörker.

Detta var den första natten då vi bestämde oss för att börja att alltid ha någon som var vaken. Min fasters man tog frivilligt det första nattpasset. Tanken från början var att alltid ha någon vaken ifall att något skulle hända med huset när det blåste så mycket, men också för att kunna hålla elden i vedspisen och braskaminen vid liv.

Den natten tror jag inte någon sov särskilt mycket. Vindens klagande var en passande klagosång till vad vinden förde med sig. Tanken på vad askan högt ovanför oss faktiskt bestod av gjorde min inte så lite illamående. Vad den representerade var ännu värre. När det väl blev något ljusare ute var det en gryning som aldrig blev mer än så. Ljuset och värmen fastnade i askan ovanför våra huvuden. Kvar under detta täcke blev en isande kall, mörk och giftig luftmassa.

Termometern ute visade denna första dag i denna nya värld minus 15 grader och i den smutsgråa morgonens ljus gick det att se hur träden i skogen slets våldsamt i de starka vindarna. Men huset och alla andra byggnader hade klarat sig vad som gick att se inifrån. Ingen kunde säkert gå ut nu, inte ens för en kort stund. De radioaktiva partiklarna retade fars geigermätare så pass att den nu bara tjöt och blinkade rött för extrem fara när han en kort stund vågade sig på att sträcka ut armen genom dörren.

Med det fick vi också ge upp om hönsen. Vi skulle inte kunna komma ut för att sköta dom, även fast vi hade stängt in dom i hönshuset där de förhoppningsvis var något skyddade från det som dragit in. Den unga schäfern fick nu också lära sig att uträtta sina behov på tidningar i hallen. Något som inte var helt lätt till en början. Omställningen påverkade alla, inte bara oss människor. Något vi blev varse några dagar senare.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

4 thoughts on “Alla veckorna som gått – del 15

Add yours

  1. Det är en fantastisk historia du skriver. Spännande och välskriven. Jag läser den med andan i halsen. Funderar du på att ge ut den i bokform?

  2. Jag tycker absolut att du ska ge ut den i bokform!! Men använd då riktiga namn på personerna. Det är mycket enklare att hänga med i berättelsen om det är Kajsa, Olle, Gustav, etc. än farfar, kusinerna, min älskade, mm. Även hunden kan gärna få ett namn.

    1. Förstår hur du tänker men håller inte riktig med. Det är ju väldigt individuellt hur man uppfattar saker. För min del kommer historien närmare när den är i jag-form. När han skriver om sin familj översätter jag det genast i huvudet till min egen. Hunden får det namn jag själv skulle ha gett den. Jag ser mina morföräldrar, min älskade make och mina barnbarn. Huset blir mormor och morfars hus. Berättelsen kommer under huden på ett helt annat sätt. På så vis anpassas historien till sina läsare, var och en efter sin situation. Men… vi uppfattar saker olika och det är inget fel med det. Ha en underbar söndag. 🙂
      /Farmor

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: