Alla veckorna som gått – del 12

Tystnaden var tryckande runt bordet. Tiden stod stilla. Allas ansiktsuttryck etsade sig fast på min hornhinna. Att ord kan ha en sådan kraft. Sådan skräck. Frukostens lukt, förmiddagssolen genom fönstren, den klarblå himlen. Kontrasten var så stor mot den sista meningen som lämnat min far innan han blev tyst.

”Allt tyder på ett fullskaligt kärnvapenkrig”.

Givetvis var det helt omöjligt. Det var också vad min faster sade, nej skrek. Desperationen och paniken i hennes röst var hjärtskärande och skrämmande, likt den oändliga sorgen efter ett förlorat barn. Ljudet av hennes röst ekade bort. Så började äldsta kusin gråta. Antagligen inte på grund av vad som sagts, utan av hennes mors utbrott.

Själv tycker jag hela situationen var helt absurd. Det fanns inga bevis för att något hänt annat än en radiosändning. Inte hade jag då sett några svampmoln vid horisonten. Vilket jag också förklarade för min far medans min faster försökte trösta sitt äldsta barn. Men han verkade mer bekymrad över reaktionerna i köket än mina invändningar. Han bad oss alla lyssna noga, med en ovanligt mjuk, dämpad röst. Även ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle inte märkas på alla platser på planeten. I Sverige fanns kanske en handfull mål som eventuellt skulle varit av intresse att neutralisera med kärnvapen, men majoriteten av målen låg hos de kärnvapenbärande länderna. Effekterna skulle ändå drabba oss, men de indirekta effekterna.

Det kändes som att jag höll på att tappa greppet. Under hela mitt liv hade jag fått lära mig att ett kärnvapenkrig skulle vara slutet på planeten. En bild av hur jorden exploderar i små bitar fyllde min hjärna, liksom bilder av chockvågor och eldstormar som förstör allt i sin väg, smular byggnader till grus. Min fasters man verkar haft samma bilder och undrade vilka effekterna skulle bli och varför vi inte sett dom ännu.

Min far gick iväg och kom tillbaka med en tjock pärm full med papper, vad som såg ut att vara utskrifter. Han började frenetiskt bläddra bland sidorna. Så verkade han hitta vad han letade efter. Enligt vad det nu var för information min far hade beräknades det att 50 miljoner ton aska och rök skulle stiga upp i stratosfären till följd av bränder i spåren av detonationerna. Dessa radioaktiva partiklar skulle inte bara blockera solens strålning utan också sakta börja falla tillbaka till jorden. En bild på en världskarta visade en simulering över hur flera sådana askmoln vällde upp från ett antal ursprungspunkter och började täcka hela kartan. Olika tidsintervall var kopplade till olika nyanser av svart. Vår del av världen såg ut att drabbas inom en 5-7 dygn, med tillägget att det kraftigt berodde på hur vädersituationen vid det givna tillfället. Det enda som fastnade för mig var att vi alltså hade ungefär en vecka, sedan skulle vi dö av ett dödligt moln av radioaktiv strålning.

Men min far menade att det faktiskt gick att överleva.

Då förstod jag inte varför han betonade ”överleva” så överdrivet. Idag vet jag bättre. Det är stor skillnad på att leva och att överleva. Endast den som fått kämpa för sin överlevnad kan till fullo förstå skillnaden. Där var jag dock inte vid det tillfället, den där soliga morgonen i mars.

Till slut kom då frågan, från min faster som hade ställt sig för att blanda lite saft åt kusinen, hur vi skulle klara detta. Vad var planen?

Innan ett svar han komma började hunden skälla frenetiskt och sprang till ytterdörren. Genom köksfönstret såg jag en gammal väderbiten man komma gåendes i godan ro in på gården. Han verkade inte ett dugg bekymrad över den skällande hunden utan gick rakt mot ytterdörren och knackade på med tre bestämda bankningar. Min far gick och öppnade, jag följde efter eftersom jag var nyfiken på vem det var.

Uppenbarligen kände min far den gamle mannen. De hälsade och mannen böjde sig ner och hälsade på hunden som mycket väl verkade känna igen honom. Far erbjöd honom att komma in på en kopp kaffe, men han avböjde. Han verkade bara vilja se efter så att vi var okej. Han tittade rakt på mig med ett par ljusblå ögon som verkade se precis allt och konstaterade att jag allt måste vara min fars son. Jag nickade och vi tog i hand. Hans handslag var kraftfullt, trots att han säkert var närmare åttio år. Han förklarade kort att han var fars närmsta granne, någon kilometer bort. Den gamle mannen och min far försäkrade sig om att de båda hade vad de behövde för att klara sig och att alla var friska. Sedan ursäktade sig grannen med att han behövde gå hem till sin fru igen och lämnade oss.

När han försvunnit utom synhåll undrade min faster varför inte min far hade gått över till grannen istället, för att se efter att allt var väl. Min far svarade lite genant att han faktiskt hade glömt bort den gamle grannen när allt hade brakat åt skogen, men att han inte var särskilt orolig för honom eller hans fru. De var båda pigga och aktiva och antagligen mer fysiskt aktiva än någon av oss i stugan. Hur vida de hade förnödenheter för att klara sig en längre tid visste han dock inte, men gissade att de tillhörde det gamla gardet som i alla fall hade ett välfyllt skafferi.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

One Comment on “Alla veckorna som gått – del 12

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: